När livet tar en vändning...

Jag brukar vara väldigt positiv i denna bloggen och har hållit den lite från mitt privatliv och inte skrivit sådär jättemycket om mig och min familj. Nu tänker jag dock bli jätteprivat och lägga ut min oro och ensamhet här. Jag har en privat blogg men den är låst och läses inte av speciellt många alls och eftersom att jag knappt skrivit i den på månader så har nog de som faktiskt har tillgång till den glömt den för länge sen.
 
Jag skrev förra veckan att jag hade otroligt bra nyheter till denna veckan. Jag trodde det och har väl det fortfarande även om det nu hänger en tung slöja över de nyheterna som gör det svårt för mig att känna mig riktigt lycklig över dem. Jag som hoppats att kunna lägga ut bilden på min lilla bebis som låg där inne och sprattlade och hade sig med ett glädjetjut går nu ut med detta med ett lite tystare glädjetjut men massor av hopp att ni alla håller tummarna för oss!
 
Min dotter ska få ett syskon, eller nu vet jag inte längre. Jag var på SÖS med min mamma för göra ett så kallat KUB-test. Man tar ett blodprov någon vecka innan och gör ett ultraljud och sen räknar den ut vilken risk man har att få ett barn med trisomi 13,18 eller 21 (downs syndrom). Oftast får man ju superlåg risk för de första två vilka inte är förenliga med liv (barnet dör oftast under förlossning eller snart efter) och sen får man en lite högre risk för downs. Men min dotter Lily fick jag en risk på 1:2500 har jag för mig. Denna gången vart det annorlunda. Bebisen hade en väldigt bred nackspalt (det är vätska i nacken) vilket gjorde att min bebis har 50% risk att ha trisomi 13,18 eller 21. Om det visar sig att den är inte har något av dem så får man gå vidare och göra ett större ultraljud då den breda nackspalten även kan tyda på ett hjärtfel.

I torsdags åkte jag alltså in igen till SÖS där man tog ett prov från moderkakan (återigen var min underbara mamma med, jag vette sjutton hur jag skulle klara mig utan dig mamma!?) vilket var lite läskigt men kändes knappt och gick över på 3 sekunder sen var det vila i några dagar.

Det ovan skrevs i fredags men jag har avvaktat med att publicera detta tills nu.
Nedan text är skrivet idag.
 
 
Det har varit en lång helg då jag förberett mig på det värsta, försökt fokusera på min dotter och mitt arbete. Idag kom samtalet och inga kromosomförändringar hittades. Det har även gjort ett odlat prov men som jag förstod det på läkaren är det ytterst sällan som det visar något annat än snabbsvaret så jag känner mig både trött och lättad även om det är väldigt svårt att ta till mig allt detta.
Nu väntar även extra ultraljud samt ett speciellt ultraljud av en barnkardiolog som kommer att titta på bebisens hjärta.
Så håll tummarna så hårt ni bara kan för att även hjärtat ska se fint ut!
 
Stor kram till er alla!

PS. Ville givetvis också gå ut med detta så ni vet att det kommer bli svårt att ta några större fotograferingar i från Juli och framåt :)
 
Bild på mig och det finaste (och mest envisa) jag har <3
 
Vår lilla bebis förra veckan!